Tänkte skriva lite om avdelningslösa förskolor igen. Jag har ju tidigare här på bloggen varit kritisk mot den avdelningslösa trenden. Nu ska jag försöka nyansera mig lite.
Strax för jul hälsade jag och mitt barn på min tidigare arbetsplats, där jag slutade 2012. Jag brukar då och då återvända dit, eftersom jag trivdes så bra där (det var mest geografi & familjelivet som fick mig att byta jobb) och verkligen tycker om mina kollegor där. Det jag alltid slås av när jag kommer dit, så även denna gång, är hur positiv, rolig och kreativ den förskolan är. Varje gång jag är där börjar jag längta tillbaka.
När man går in på förskolan hamnar man mitt i ett kreativt flöde. Det händer saker överallt, barnen rör sig fritt, pedagogerna testar nya idéer, man improviserar, exprimenterar, testar sig fram. Organisatoriskt och fysiskt består förskolan av två "baser", en för de små barnens hemvist, en för de storas. Emellan baserna ligger matsal och ateljé. Även om projekt drivs i små grupper är alltså sammanhanget väldigt stort. Och för att nu komma till nyansen i mitt inlägg: Jag tror att det stora sammanhanget är en av förklaringarna till det pedagogiska flow som genomsyrar verksamheten. Många kollegor och gruppkonstellationer ger utrymme för variationer och pedagogiskt nytänkande.
Läste i någon av alla pedagogiska tidskrifter (minns tyvärr inte vilken) om fördelar med storarbetslag. I intervjuer hävdade ett antal pedagoger ungefär det jag just skrev; att gruppstorleken ger handlingsutrymme. Jag tror också att detta går att koppla till det Klara Dolk skriver i sin avhandlling Bångstyriga barn (som jag redan rekommenderat). Hon skriver: "Problemet med gemensamma förhållningssätt är att de tenderar att leda till att interaktionen mellan barn och vuxna i en mening redan är förutbestämd". Min hypotes är då, att i stora arbetslag accepterar man större skillnad i förhållningssätt pedagoger emellan, än vad man gör i små arbetslag. Och att även om detta kan ha sina nackdelar, så finns kreativitet och improvisationsfrihet som en fördel.
Jag måste dock kontra mig själv med en invändning: Barnen då? En upplevd kreativ miljö bland pedagoger är kanske inget bevis för att detta är det bästa för barnen?
Problemet är ju att effekterna av olika pedagogiker är svåra att leda i bevis, och då blir det våra (pedagogernas) upplevelser av hur saker fungerar som avgör. Jag tror personligen inte att vår verksamhet är riktigt så mätbar som tidsandan kräver att den ska vara. Det pratas mycket om utbildningsvetenskap men lite om undervisningskonst på universitet, i politiken, i medierna.
Själv vacklar jag i mina åsikter om hur en förskola organiseras bäst. Å ena sidan det kreativa flödet på en avdelningslös förskola… Å andra sidan tryggheten och de stabila relationerna i ett litet sammanhang…
För att spetsa till det hela ytterligare så har vi på mitt nuvarande jobb just tagit beslut om att återgå till mer uppdelade avdelningar. (Jag var med på en planeringsdag nyligen, då jag ska tillbaka från föräldraledigheten i mars.) Detta kändes nödvändigt då känslan i den stora gruppen mest blivit kaosartad. Vi resonerade kring Pramling-Samuelssons forskning när vi tog beslutet.
Vilket tar oss tillbaka till Skolverkets allmänna råd, som jag skrev om för ett tag sedan. Läste i tidningen Förskolan (1/2014) att man i de nya råden bestämt sig för att ta bort siffror som riktlinjer för gruppstorlekar i förskolan. I stället ska en helhetsbedömning göras av vad som är en rimlig gruppstorlek i varje specifikt sammanhang. Ok. I bästa fall fungerar detta. Stora grupper där och när det är bäst. Små grupper där och när det är motiverat. Dock känns anledningen till att riktlinjen (15 barn) slopas inte helt seriös: "En orsak är att siffran inte efterlevs". Ska det resonemanget föreställa pragmatism?
Måste avsluta detta inlägg med att skiva om Ewa Samuelssons trolleripolitik. Samuelsson är kristdemokratiskt borgarråd i Stockholm, och blev i slutet av förra året intervjuad i en av lokaltidningarna (Tidningen Liljeholmen/Älvsjö 50/2013). Där hävdar hon att hon vill ha max 12 barn i småbarnsgrupperna i förskolan. Det låter ju bra. Sedan läser man vidare: "Jag tycker att skatten ska vara så låg som möjligt". Det låter ju också bra. Problemet är bara att tillsammans låter det som hokus pokus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar