Kyrkoskatten & kyrkkaffet

Förra året lämnade jag Svenska kyrkan efter ett helt liv som passiv och icke troende medlem. Jag är så pass gammal att jag föddes till ett automatiskt medlemskap i dåvarande statskyrkan och är dessutom döpt - av tradition och respekt för mor- & farföräldrar. Mina föräldrar hade själva för länge sedan begärt utträde och jag har fortfarande aldrig träffat en mer aggressiv religionsmotståndare än min pappa.

När jag väl tog tag i saken att lämna en kyrka som jag aldrig riktigt tillhört skulle ett formulär med motivering fyllas i. Jag tog ut svängarna rejält och skrev en lång harang om religionens inneboende vansinne. Egentligen kanske pengarna jag skulle spara på att inte betala kyrkoskatt var en mer avgörande orsak.

Nu som föräldraledig vistas jag mer i kyrkan än någonsin. Det har ingenting med tro att göra. Det har att göra med att Svenska kyrkan är den bästa organisation jag stött på att ordna barnvänliga kaféer, öppna förskolor, sång- & rytmikgrupper, etc. Och det görs med värme. Kyrkan sköter i själva verket denna uppgift bättre än kommunen. Och det är gratis vare sig man är medlem eller inte.

Där jag bor finns en kvarterskyrka som jag och min son besöker flera gånger i veckan. Fikat är billigt och pengarna lägger man själv i en burk.

Jag är fortfarande inte troende. Och även om jag vore det så skulle jag nog inte kunna ställa mig bakom kyrkans historia av förföljelser och maktmissbruk. Men däremot ser jag nu vilket bra och viktigt arbete kyrkans fotfolk gör.

Så länge jag hänger på kvarterskyrkan kommer jag lägga extra pengar i burken när jag fikar. Jag betalar ju ingen kyrkoskatt.

Till minnet av en gammal hjälte

En vårvinterdag tidigare i år tog jag en promenad över broarna från Liljeholmen till Reimersholme. Märkligt nog så var det första gången jag promenerade på denna ö i Stockholms innerstad. Det märkliga ligger i att jag har bott i stort sett hela mitt liv i huvudstaden. Jag måste säga att jag tycker om den sortens märkligheter; att jag efter 33 år fortfarande har platser kvar att upptäcka i min hemstad.

När jag promenerade där, med min son sovandes i vagnen, tänkte jag på Rutger Ingelman. Han är en av mina hjältar och förebilder bland pedagoger, en av de lärarutbildare som gjort mig till den lärare jag är. På Lärarhögskolan i Stockhom var han något av en legend. Jag skulle vilja passa på att skriva några rader om denne man.

Anledningen till att jag tänkte på Rutger var att han bodde på Reimersholme. Det nämnde han en gång under ett matematikseminarium han ledde. Jag tror att det kom upp av att han hade skrivit upp gatunumret han bodde på bland en massa andra tal på tavlan. Tanken var att vi skulle gissa vad siffrorna och talen på tavlan betydde. Det var ett exempel på ingångar till matematik under de första skolåren.

Det känns logiskt att Rutger bodde just på Reimersholme. Lärarutbildningen låg en gång i tiden på Blommensberg i Liljeholmen och när jag utbildade mig låg den på Konradsberg på Kungsholmen. Rutger bodde mitt emellan dessa två platser.

Jag kände själv inte Rutger. Han var en person jag stötte på då och då under utbildningen. Men han var en lärare som gjorde intryck. Dök det upp en öppen föreläsning som han höll så gick jag dit. Han utstrålade en otrolig värme och glädje och kärlek för barn, förskola och skola. Det är omöjligt att beskriva Rutger utan att använda ordet värme. Jag tänker ibland på honom som den lärare jag själv vill vara.

Det känns svårt att fånga essensen av en människa i text. Men det är hjältar som Rutger vi behöver skriva om. Han var inte en publicerad forskare, utan en undervisande lärare och lärarutbildare. Därför är det vi som påverkas och inspireras som måste skriva. Vissa texter skrev han så klart. Jag bläddrar ibland i boken Besjälat lärande, som han var en av författarna till, för att höra hans röst. Tyvärr gick han bort alldeles för tidigt 2010.

Någon gång ska jag sätta mig ner och skriva en längre, utförligare text om Rutger Ingelman.

Kaffet & demokratin

Jag har en tanke med den här bloggen. Min idé är att den ska rymma reflektioner som kräver att man skriver ner dom för att sammanhangen ska synas. Det man ägnade sig åt som student alltså. Jag har flera gånger under mitt vuxna liv återvänt till universitetsvärlden, även efter min lärarexamen. Att träna min analytiska förmåga genom att skriva är något som jag tycker om.

Just nu är jag dock mitt inne i småbarnsförälderns vardag. Det gör att jag inte har särskilt mycket tid till skrivande. Just nu ligger min son och sover och då passar jag på att få ner några rader. Men jag tänker att med tiden kanske texterna växer.

Vi får se hur det blir.

Jag samlar hur som helst på kärnfulla citat. Jag samlar dom i ett par anteckningsböcker där jag fokuserar på pedagogiska idéer, tips, tankar. Mindre strukturerat än det jag tänker ska hamna på den här bloggen.

Igår kväll bläddrade jag en stund i ett gammalt nummer av Pedagogiska magasinet (4/2012). Där intervjuades den gamle läraren och folkbildaren Gösta Vestlund. Han var då 99 år gammal, nu alltså 100. Han hade många kloka tankar, för att inte tala om erfarenheter (han undervisade bland andra Olof Palme i Sigtuna). Ett väldigt litet citat bland de större, var något han sade om kaffedrickande. Han kallar kaffet för "demokratins fasta grund". Ta en stund och fundera på det... Visst har han nog rätt? Kaffet och det gemensamma fikat har nog en inte helt obetydlig del i den svenska demokratins och välfärdens framväxt. Sverige beskrivs ju ofta som en konsensuskultur. Och vad är en tydligare symbol för förhandlingar, överenskommelser och goda samtal om inte just kaffe?

Jag tänker inte fördjupa mig ytterligare i detta, utan nöjer mig med att ta till mig kaffet som en symbol för demokratin!

Stora sammanhang

Det blev inget med varken jobb eller lägenhet.

Den tjänst jag hade sökt visade sig vara i ett storarbetslag, det vill säga en i en barngrupp som på pappret är två avdelningar men som i praktiken är en, med dubbelt så många barn och dubbelt så många pedagoger som statistiken säger. Detta var inte vad jag var ute efter och det hade inte framgått i annonsen. Jag har själv jobbat i sådana organisationer i stort sett hela min tid efter examen 2009, och jag säger inte att det är enbart dåligt att arbeta så. Däremot är det inte vad jag är ute efter nu.

Det är intressant hur de stora arbetslagen dominerar i förskolan nu. När det byggs nya förskolor byggs de till och med efter idén att det är så man vill vara organiserad. Det som gör detta intressant är dels att det går emot alla ambitioner som uttrycks i den politiska debatten, och dels att det finns så mycket forskning som talar emot detta arbetssätt. I en tid där vi lägger ner så mycket tid och energi på det vi kallar kvalitetssäkring är det fascinerande att man tar så lätt på den forskning som förespråkar mindre sammanhang och färre relationer för barnen. Jag ser med spänning fram emot att läsa Skolverkets nya allmänna råd i saken, som just nu är i färd att formas. Det genomförs nu ett forskningsprojekt som ska stå för bakgrundsmaterialet. Det är Ingrid Pramling Samuelsson, Sonja Sheridan och Pia Williams vid Göteborgs universitet som håller i trådarna, så man kan nog vänta sig en gedigen och pålitlig studie. I senaste numret av Lärarförbundets tidskrift Pedagogiska magasinet (3/2013) finns en artikel att läsa om detta forskningsprojekt. Där hänvisar Williams till en norsk studie som visar att "en grupp med 9 barn ger 36 relationer, med 18 barn blir det 152 relationer. Och i en grupp med 40 barn blir det 780 relationer att förhålla sig till." Jag hoppas att många med mig kommer att läsa forskningsrapporten när den kommer ut, och sluta att ta så lätt på Skolverkets allmänna råd kring organisation av barngrupper och arbetslag.

När det gäller lägenheten var vi helt enkelt för långt ner i kön för att ha en riktig chans. Den goda nyheten är att jag just fick en kallelse till en annan visning om två veckor.

Tankar på nytt

Har en del tankar på nystarter i huvudet just nu.

I morgon ska jag dels på en anställningsintervju för en ny förskollärartjänst och dels på visning av en hyreslägenhet tillsammans med familjen. Både arbets- och bostadssituation är saker jag vill ändra på i livet just nu.

Vi bor trångt, fem personer i en 3:a på 72 kvm och behöver definitivt större med tiden barnen växer. Det funkar ett tag till, även om vår lägenhet ser ut som ett skrotupplag av alla saker som hopas. Men inom ett år känns det nästan nödvändigt att hitta något större.

Och vad gäller jobbet känner jag nästan en olust inför att återvända till min arbetsplats efter föräldraledigheten. Jag känner att jag tappat pedagogisk skärpa under min tid där, att konflikter hela tiden bubblar upp och att ledningen verkligen inte imponerar. Samtidigt känner jag pliktkänsla mot barn och kollegor och att jag kanske bör ge jobbet en chans till innan jag kastar in handduken. Ett år arbetade jag på den förskolan innan jag gick på föräldraledighet i april.  

Jag får säkert anledning att skriva mer om båda dessa saker.