Förra året lämnade jag Svenska kyrkan efter ett helt liv som passiv och icke troende medlem. Jag är så pass gammal att jag föddes till ett automatiskt medlemskap i dåvarande statskyrkan och är dessutom döpt - av tradition och respekt för mor- & farföräldrar. Mina föräldrar hade själva för länge sedan begärt utträde och jag har fortfarande aldrig träffat en mer aggressiv religionsmotståndare än min pappa.
När jag väl tog tag i saken att lämna en kyrka som jag aldrig riktigt tillhört skulle ett formulär med motivering fyllas i. Jag tog ut svängarna rejält och skrev en lång harang om religionens inneboende vansinne. Egentligen kanske pengarna jag skulle spara på att inte betala kyrkoskatt var en mer avgörande orsak.
Nu som föräldraledig vistas jag mer i kyrkan än någonsin. Det har ingenting med tro att göra. Det har att göra med att Svenska kyrkan är den bästa organisation jag stött på att ordna barnvänliga kaféer, öppna förskolor, sång- & rytmikgrupper, etc. Och det görs med värme. Kyrkan sköter i själva verket denna uppgift bättre än kommunen. Och det är gratis vare sig man är medlem eller inte.
Där jag bor finns en kvarterskyrka som jag och min son besöker flera gånger i veckan. Fikat är billigt och pengarna lägger man själv i en burk.
Jag är fortfarande inte troende. Och även om jag vore det så skulle jag nog inte kunna ställa mig bakom kyrkans historia av förföljelser och maktmissbruk. Men däremot ser jag nu vilket bra och viktigt arbete kyrkans fotfolk gör.
Så länge jag hänger på kvarterskyrkan kommer jag lägga extra pengar i burken när jag fikar. Jag betalar ju ingen kyrkoskatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar