Det här blir ännu ett inlägg som tar avstamp i en artikel i Pedagogiska magasinet. I senaste numret (4/2013) intervjuas idéhistorikern Sven-Eric Liedman. Han gav för ett par år sedan ut Hets! En bok om skolan och talar i intervjun om kunskaps- och bildningssyn.
Som jag tolkar Liedman är han en bildningsförespråkare av klassiskt akademiskt snitt. Han sågar utbildningsministern med följande ord: "Björklund har ju så stora idéer om [..] sådana där kunskaper som bara är något slags fakta och inget mer". Visst har Liedman en poäng med sin kritik. Han vill antagligen ha en skola där en bredare bildningsansats frigör människor. Det finns en demokratisk aspekt i hans synsätt.
Jag står själv till vänster politiskt och det är lockande för mig att falla in i kören av högljudda Björklund-kritiker. Och missförstå mig rätt: Jag är kritisk till den mannens parti och politik. Men för den intellektuella hederlighetens skull: Har inte Björklund också sina poänger? För ett par år sedan kallade han den skolpolitik som har förts ett antal decennier för "ett svek mot arbetarklassens egna barn". Jag gissar att han syftade på friare studier som gynnar de med "rätt" bakgrund samt minskningen yrkesinriktningar i gymnasieskolan.
Tolkar man dessa två gubbar som jag gjort nu, måste man väl ändå säga att båda har rätt och båda har fel... Visst ska väl en utvecklande bildning vara central i skolan? Och visst ska väl skolans ramar ge alla elever möjligheter att klara sig? Att skolan leder till högskolebehörighet är väl bra? Och att den ger yrkesfärdigheter? Å ena sida, å andra sidan…
Jag har ett annat citat uppskrivet i min anteckningsbok (jag tror att det är taget ur DN någon gång nu i höst men är inte säker). Det är hjärnforskaren Pontus Wasling som säger följande:
"[…] kreativitet handlar om att minnen kombineras och kopplas till varandra. Plötsligt ser man ett större sammanhang. Einstein hade inte kommit på relativitetsteorin om han inte varit envis och tragglat vidare. Google hade inte löst problemet åt honom."
Utan att veta något om om den gubben och vad han står för, så tycker jag ändå att det är ett ganska balanserat synsätt. Faktakunskaper å ena sida. Kreativitet och fritänkande å andra. Jag tror att såväl Liedman som Björklund skulle kunna hålla med.
Och därmed är vi framme vid det viktiga ordet balanser! Detta honnörsord för pedagoger. En av mina intellektuella förebilder är lärarutbildaren Lars-Åke Kernell. Han har skrivit en bok om läraryrket som heter just Att finna balanser. Det var den första bok jag slog upp på lärarhögskolan och det är en av de böcker jag då och då fortfarande återvänder till. Bara titeln sätter fingret på skolans och lärarens uppgift. Å ena sidan, å andra sidan…
På Freinetsrörelsens hemsida ( http://webnews.textalk.com/kaprifol/det-som-var-konservativt-pa-60-talet-kanske-ar-viktigt-for-barnen-idag ) hittade jag ett gammalt föredrag av Kernell där han ganska kärnfullt beskriver pedagogikens balansakt. "Ofta vinglar de pedagogiska strömningarna från den ena ytterligheten till den andra", säger han och exemplifierar med fyra motsatspar:
Frihet - Ordning
Individ - Grupp
Teori - Praktik
Trygghet -Utmaning
Han beskriver samtidt läraryrket som både ett artisktyrke och ett ingenjörsyrke. Hängivenhet, intuition, känsla måste balanseras med kunskaper, struktur, noggrann planering.
Jag tycker nog att Kernell är den som med störst intellektuell hederlighet beskriver skolans dilemman och utmaningar. Man skulle kunna önska lite mer av denna hederlighet i politiken och den mer högljudda delen av debatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar