torsdag 19 december 2013
Medan pysen sover
Tillbaka till likabehandlingen
I måndags gjorde jag ett gästspel på jobbet. Min son fick vara hos sin mamma på hennes jobb ett par timmar, vilket bara var kul för honom då han nu är 13 månader och även hans mamma är förskollärare.
Jag hade blivit ombedd att sitta med i en referensgrupp för att revidera enhetens likabehandlingsplan. Av detta har jag stor erfarenhet från min förra arbetsplats, där jag var drivande i att inkludera alla enhetens pedagoger, föräldraråd och även barnen i formuleringen av likabehandlingsplanen. Det var då jag som i slutändan skrev likabehandlingsplanen baserat på detta omfattande förarbete. Processen med planen förde sedan mig och enhetens pedagogiska ledare till OMEP:s världskonferenser i Göteborg 2010 och Hong Kong 2011, där vi presenterade vårt arbete med interkulturalitet, som blivit ett centralt fokus.
Sedan jag bytte arbetsplats för två år sedan har jag tyvärr inte fått något utrymme att fokusera på dessa frågor (även om vardagen på förskolan naturligtvis genomsyras av ett praktiskt likabehandlingsarbete). Men nu är det alltså dags igen.
Att få återvända tillfälligt till jobbet i ett sådant forum gjorde mig lite mer taggad att komma tillbaka efter min föräldraledighet, vilket är tänkt att ske i mars. Det blev bra diskussioner i en kompetent referensgrupp där jag inte kände särskilt många sedan tidigare. Gruppen leddes av enhetens pedagogiska ledare, som jag själv var med och intervjuade innan hon anställdes i våras. Innan hon hann börja gick jag på föräldraledighet, vilket innebär att jag aldrig arbetat med henne förrän nu. Jag tror att hennes kunnande kan vara väl behövd hos oss, och jag är glad att det är en pedagogista från Reggio Emilia Institutet vi fått till oss.
Det blir en fortsättning på referensgruppens arbete i februari och jag ser fram emot att få driva ett likabehandlingsarbete i kollegiet och föräldrarådet framöver.
Och apropå likabehandling så har jag under hösten i långsam takt läst Klara Dolks avhandling Bångstyriga barn, som inte minst skriver om svårigheterna och komplexiteten i att låta barnen vara med och forma likabehandlingsarbetet. Klart rekommenderad läsning!
Jag hade blivit ombedd att sitta med i en referensgrupp för att revidera enhetens likabehandlingsplan. Av detta har jag stor erfarenhet från min förra arbetsplats, där jag var drivande i att inkludera alla enhetens pedagoger, föräldraråd och även barnen i formuleringen av likabehandlingsplanen. Det var då jag som i slutändan skrev likabehandlingsplanen baserat på detta omfattande förarbete. Processen med planen förde sedan mig och enhetens pedagogiska ledare till OMEP:s världskonferenser i Göteborg 2010 och Hong Kong 2011, där vi presenterade vårt arbete med interkulturalitet, som blivit ett centralt fokus.
Sedan jag bytte arbetsplats för två år sedan har jag tyvärr inte fått något utrymme att fokusera på dessa frågor (även om vardagen på förskolan naturligtvis genomsyras av ett praktiskt likabehandlingsarbete). Men nu är det alltså dags igen.
Att få återvända tillfälligt till jobbet i ett sådant forum gjorde mig lite mer taggad att komma tillbaka efter min föräldraledighet, vilket är tänkt att ske i mars. Det blev bra diskussioner i en kompetent referensgrupp där jag inte kände särskilt många sedan tidigare. Gruppen leddes av enhetens pedagogiska ledare, som jag själv var med och intervjuade innan hon anställdes i våras. Innan hon hann börja gick jag på föräldraledighet, vilket innebär att jag aldrig arbetat med henne förrän nu. Jag tror att hennes kunnande kan vara väl behövd hos oss, och jag är glad att det är en pedagogista från Reggio Emilia Institutet vi fått till oss.
Det blir en fortsättning på referensgruppens arbete i februari och jag ser fram emot att få driva ett likabehandlingsarbete i kollegiet och föräldrarådet framöver.
Och apropå likabehandling så har jag under hösten i långsam takt läst Klara Dolks avhandling Bångstyriga barn, som inte minst skriver om svårigheterna och komplexiteten i att låta barnen vara med och forma likabehandlingsarbetet. Klart rekommenderad läsning!
torsdag 5 december 2013
Å ena sidan, å andra sidan… Om bildning & kreativitet, kunskaper & arbete.
Det här blir ännu ett inlägg som tar avstamp i en artikel i Pedagogiska magasinet. I senaste numret (4/2013) intervjuas idéhistorikern Sven-Eric Liedman. Han gav för ett par år sedan ut Hets! En bok om skolan och talar i intervjun om kunskaps- och bildningssyn.
Som jag tolkar Liedman är han en bildningsförespråkare av klassiskt akademiskt snitt. Han sågar utbildningsministern med följande ord: "Björklund har ju så stora idéer om [..] sådana där kunskaper som bara är något slags fakta och inget mer". Visst har Liedman en poäng med sin kritik. Han vill antagligen ha en skola där en bredare bildningsansats frigör människor. Det finns en demokratisk aspekt i hans synsätt.
Jag står själv till vänster politiskt och det är lockande för mig att falla in i kören av högljudda Björklund-kritiker. Och missförstå mig rätt: Jag är kritisk till den mannens parti och politik. Men för den intellektuella hederlighetens skull: Har inte Björklund också sina poänger? För ett par år sedan kallade han den skolpolitik som har förts ett antal decennier för "ett svek mot arbetarklassens egna barn". Jag gissar att han syftade på friare studier som gynnar de med "rätt" bakgrund samt minskningen yrkesinriktningar i gymnasieskolan.
Tolkar man dessa två gubbar som jag gjort nu, måste man väl ändå säga att båda har rätt och båda har fel... Visst ska väl en utvecklande bildning vara central i skolan? Och visst ska väl skolans ramar ge alla elever möjligheter att klara sig? Att skolan leder till högskolebehörighet är väl bra? Och att den ger yrkesfärdigheter? Å ena sida, å andra sidan…
Jag har ett annat citat uppskrivet i min anteckningsbok (jag tror att det är taget ur DN någon gång nu i höst men är inte säker). Det är hjärnforskaren Pontus Wasling som säger följande:
"[…] kreativitet handlar om att minnen kombineras och kopplas till varandra. Plötsligt ser man ett större sammanhang. Einstein hade inte kommit på relativitetsteorin om han inte varit envis och tragglat vidare. Google hade inte löst problemet åt honom."
Utan att veta något om om den gubben och vad han står för, så tycker jag ändå att det är ett ganska balanserat synsätt. Faktakunskaper å ena sida. Kreativitet och fritänkande å andra. Jag tror att såväl Liedman som Björklund skulle kunna hålla med.
Och därmed är vi framme vid det viktiga ordet balanser! Detta honnörsord för pedagoger. En av mina intellektuella förebilder är lärarutbildaren Lars-Åke Kernell. Han har skrivit en bok om läraryrket som heter just Att finna balanser. Det var den första bok jag slog upp på lärarhögskolan och det är en av de böcker jag då och då fortfarande återvänder till. Bara titeln sätter fingret på skolans och lärarens uppgift. Å ena sidan, å andra sidan…
På Freinetsrörelsens hemsida ( http://webnews.textalk.com/kaprifol/det-som-var-konservativt-pa-60-talet-kanske-ar-viktigt-for-barnen-idag ) hittade jag ett gammalt föredrag av Kernell där han ganska kärnfullt beskriver pedagogikens balansakt. "Ofta vinglar de pedagogiska strömningarna från den ena ytterligheten till den andra", säger han och exemplifierar med fyra motsatspar:
Frihet - Ordning
Individ - Grupp
Teori - Praktik
Trygghet -Utmaning
Han beskriver samtidt läraryrket som både ett artisktyrke och ett ingenjörsyrke. Hängivenhet, intuition, känsla måste balanseras med kunskaper, struktur, noggrann planering.
Jag tycker nog att Kernell är den som med störst intellektuell hederlighet beskriver skolans dilemman och utmaningar. Man skulle kunna önska lite mer av denna hederlighet i politiken och den mer högljudda delen av debatten.
Som jag tolkar Liedman är han en bildningsförespråkare av klassiskt akademiskt snitt. Han sågar utbildningsministern med följande ord: "Björklund har ju så stora idéer om [..] sådana där kunskaper som bara är något slags fakta och inget mer". Visst har Liedman en poäng med sin kritik. Han vill antagligen ha en skola där en bredare bildningsansats frigör människor. Det finns en demokratisk aspekt i hans synsätt.
Jag står själv till vänster politiskt och det är lockande för mig att falla in i kören av högljudda Björklund-kritiker. Och missförstå mig rätt: Jag är kritisk till den mannens parti och politik. Men för den intellektuella hederlighetens skull: Har inte Björklund också sina poänger? För ett par år sedan kallade han den skolpolitik som har förts ett antal decennier för "ett svek mot arbetarklassens egna barn". Jag gissar att han syftade på friare studier som gynnar de med "rätt" bakgrund samt minskningen yrkesinriktningar i gymnasieskolan.
Tolkar man dessa två gubbar som jag gjort nu, måste man väl ändå säga att båda har rätt och båda har fel... Visst ska väl en utvecklande bildning vara central i skolan? Och visst ska väl skolans ramar ge alla elever möjligheter att klara sig? Att skolan leder till högskolebehörighet är väl bra? Och att den ger yrkesfärdigheter? Å ena sida, å andra sidan…
Jag har ett annat citat uppskrivet i min anteckningsbok (jag tror att det är taget ur DN någon gång nu i höst men är inte säker). Det är hjärnforskaren Pontus Wasling som säger följande:
"[…] kreativitet handlar om att minnen kombineras och kopplas till varandra. Plötsligt ser man ett större sammanhang. Einstein hade inte kommit på relativitetsteorin om han inte varit envis och tragglat vidare. Google hade inte löst problemet åt honom."
Utan att veta något om om den gubben och vad han står för, så tycker jag ändå att det är ett ganska balanserat synsätt. Faktakunskaper å ena sida. Kreativitet och fritänkande å andra. Jag tror att såväl Liedman som Björklund skulle kunna hålla med.
Och därmed är vi framme vid det viktiga ordet balanser! Detta honnörsord för pedagoger. En av mina intellektuella förebilder är lärarutbildaren Lars-Åke Kernell. Han har skrivit en bok om läraryrket som heter just Att finna balanser. Det var den första bok jag slog upp på lärarhögskolan och det är en av de böcker jag då och då fortfarande återvänder till. Bara titeln sätter fingret på skolans och lärarens uppgift. Å ena sidan, å andra sidan…
På Freinetsrörelsens hemsida ( http://webnews.textalk.com/kaprifol/det-som-var-konservativt-pa-60-talet-kanske-ar-viktigt-for-barnen-idag ) hittade jag ett gammalt föredrag av Kernell där han ganska kärnfullt beskriver pedagogikens balansakt. "Ofta vinglar de pedagogiska strömningarna från den ena ytterligheten till den andra", säger han och exemplifierar med fyra motsatspar:
Frihet - Ordning
Individ - Grupp
Teori - Praktik
Trygghet -Utmaning
Han beskriver samtidt läraryrket som både ett artisktyrke och ett ingenjörsyrke. Hängivenhet, intuition, känsla måste balanseras med kunskaper, struktur, noggrann planering.
Jag tycker nog att Kernell är den som med störst intellektuell hederlighet beskriver skolans dilemman och utmaningar. Man skulle kunna önska lite mer av denna hederlighet i politiken och den mer högljudda delen av debatten.
torsdag 28 november 2013
Kyrkoskatten & kyrkkaffet
Förra året lämnade jag Svenska kyrkan efter ett helt liv som passiv och icke troende medlem. Jag är så pass gammal att jag föddes till ett automatiskt medlemskap i dåvarande statskyrkan och är dessutom döpt - av tradition och respekt för mor- & farföräldrar. Mina föräldrar hade själva för länge sedan begärt utträde och jag har fortfarande aldrig träffat en mer aggressiv religionsmotståndare än min pappa.
När jag väl tog tag i saken att lämna en kyrka som jag aldrig riktigt tillhört skulle ett formulär med motivering fyllas i. Jag tog ut svängarna rejält och skrev en lång harang om religionens inneboende vansinne. Egentligen kanske pengarna jag skulle spara på att inte betala kyrkoskatt var en mer avgörande orsak.
Nu som föräldraledig vistas jag mer i kyrkan än någonsin. Det har ingenting med tro att göra. Det har att göra med att Svenska kyrkan är den bästa organisation jag stött på att ordna barnvänliga kaféer, öppna förskolor, sång- & rytmikgrupper, etc. Och det görs med värme. Kyrkan sköter i själva verket denna uppgift bättre än kommunen. Och det är gratis vare sig man är medlem eller inte.
Där jag bor finns en kvarterskyrka som jag och min son besöker flera gånger i veckan. Fikat är billigt och pengarna lägger man själv i en burk.
Jag är fortfarande inte troende. Och även om jag vore det så skulle jag nog inte kunna ställa mig bakom kyrkans historia av förföljelser och maktmissbruk. Men däremot ser jag nu vilket bra och viktigt arbete kyrkans fotfolk gör.
Så länge jag hänger på kvarterskyrkan kommer jag lägga extra pengar i burken när jag fikar. Jag betalar ju ingen kyrkoskatt.
När jag väl tog tag i saken att lämna en kyrka som jag aldrig riktigt tillhört skulle ett formulär med motivering fyllas i. Jag tog ut svängarna rejält och skrev en lång harang om religionens inneboende vansinne. Egentligen kanske pengarna jag skulle spara på att inte betala kyrkoskatt var en mer avgörande orsak.
Nu som föräldraledig vistas jag mer i kyrkan än någonsin. Det har ingenting med tro att göra. Det har att göra med att Svenska kyrkan är den bästa organisation jag stött på att ordna barnvänliga kaféer, öppna förskolor, sång- & rytmikgrupper, etc. Och det görs med värme. Kyrkan sköter i själva verket denna uppgift bättre än kommunen. Och det är gratis vare sig man är medlem eller inte.
Där jag bor finns en kvarterskyrka som jag och min son besöker flera gånger i veckan. Fikat är billigt och pengarna lägger man själv i en burk.
Jag är fortfarande inte troende. Och även om jag vore det så skulle jag nog inte kunna ställa mig bakom kyrkans historia av förföljelser och maktmissbruk. Men däremot ser jag nu vilket bra och viktigt arbete kyrkans fotfolk gör.
Så länge jag hänger på kvarterskyrkan kommer jag lägga extra pengar i burken när jag fikar. Jag betalar ju ingen kyrkoskatt.
fredag 22 november 2013
Till minnet av en gammal hjälte
En vårvinterdag tidigare i år tog jag en promenad över broarna från Liljeholmen till Reimersholme. Märkligt nog så var det första gången jag promenerade på denna ö i Stockholms innerstad. Det märkliga ligger i att jag har bott i stort sett hela mitt liv i huvudstaden. Jag måste säga att jag tycker om den sortens märkligheter; att jag efter 33 år fortfarande har platser kvar att upptäcka i min hemstad.
När jag promenerade där, med min son sovandes i vagnen, tänkte jag på Rutger Ingelman. Han är en av mina hjältar och förebilder bland pedagoger, en av de lärarutbildare som gjort mig till den lärare jag är. På Lärarhögskolan i Stockhom var han något av en legend. Jag skulle vilja passa på att skriva några rader om denne man.
Anledningen till att jag tänkte på Rutger var att han bodde på Reimersholme. Det nämnde han en gång under ett matematikseminarium han ledde. Jag tror att det kom upp av att han hade skrivit upp gatunumret han bodde på bland en massa andra tal på tavlan. Tanken var att vi skulle gissa vad siffrorna och talen på tavlan betydde. Det var ett exempel på ingångar till matematik under de första skolåren.
Det känns logiskt att Rutger bodde just på Reimersholme. Lärarutbildningen låg en gång i tiden på Blommensberg i Liljeholmen och när jag utbildade mig låg den på Konradsberg på Kungsholmen. Rutger bodde mitt emellan dessa två platser.
Jag kände själv inte Rutger. Han var en person jag stötte på då och då under utbildningen. Men han var en lärare som gjorde intryck. Dök det upp en öppen föreläsning som han höll så gick jag dit. Han utstrålade en otrolig värme och glädje och kärlek för barn, förskola och skola. Det är omöjligt att beskriva Rutger utan att använda ordet värme. Jag tänker ibland på honom som den lärare jag själv vill vara.
Det känns svårt att fånga essensen av en människa i text. Men det är hjältar som Rutger vi behöver skriva om. Han var inte en publicerad forskare, utan en undervisande lärare och lärarutbildare. Därför är det vi som påverkas och inspireras som måste skriva. Vissa texter skrev han så klart. Jag bläddrar ibland i boken Besjälat lärande, som han var en av författarna till, för att höra hans röst. Tyvärr gick han bort alldeles för tidigt 2010.
Någon gång ska jag sätta mig ner och skriva en längre, utförligare text om Rutger Ingelman.
När jag promenerade där, med min son sovandes i vagnen, tänkte jag på Rutger Ingelman. Han är en av mina hjältar och förebilder bland pedagoger, en av de lärarutbildare som gjort mig till den lärare jag är. På Lärarhögskolan i Stockhom var han något av en legend. Jag skulle vilja passa på att skriva några rader om denne man.
Anledningen till att jag tänkte på Rutger var att han bodde på Reimersholme. Det nämnde han en gång under ett matematikseminarium han ledde. Jag tror att det kom upp av att han hade skrivit upp gatunumret han bodde på bland en massa andra tal på tavlan. Tanken var att vi skulle gissa vad siffrorna och talen på tavlan betydde. Det var ett exempel på ingångar till matematik under de första skolåren.
Det känns logiskt att Rutger bodde just på Reimersholme. Lärarutbildningen låg en gång i tiden på Blommensberg i Liljeholmen och när jag utbildade mig låg den på Konradsberg på Kungsholmen. Rutger bodde mitt emellan dessa två platser.
Jag kände själv inte Rutger. Han var en person jag stötte på då och då under utbildningen. Men han var en lärare som gjorde intryck. Dök det upp en öppen föreläsning som han höll så gick jag dit. Han utstrålade en otrolig värme och glädje och kärlek för barn, förskola och skola. Det är omöjligt att beskriva Rutger utan att använda ordet värme. Jag tänker ibland på honom som den lärare jag själv vill vara.
Det känns svårt att fånga essensen av en människa i text. Men det är hjältar som Rutger vi behöver skriva om. Han var inte en publicerad forskare, utan en undervisande lärare och lärarutbildare. Därför är det vi som påverkas och inspireras som måste skriva. Vissa texter skrev han så klart. Jag bläddrar ibland i boken Besjälat lärande, som han var en av författarna till, för att höra hans röst. Tyvärr gick han bort alldeles för tidigt 2010.
Någon gång ska jag sätta mig ner och skriva en längre, utförligare text om Rutger Ingelman.
torsdag 21 november 2013
Kaffet & demokratin
Jag har en tanke med den här bloggen. Min idé är att den ska rymma reflektioner som kräver att man skriver ner dom för att sammanhangen ska synas. Det man ägnade sig åt som student alltså. Jag har flera gånger under mitt vuxna liv återvänt till universitetsvärlden, även efter min lärarexamen. Att träna min analytiska förmåga genom att skriva är något som jag tycker om.
Just nu är jag dock mitt inne i småbarnsförälderns vardag. Det gör att jag inte har särskilt mycket tid till skrivande. Just nu ligger min son och sover och då passar jag på att få ner några rader. Men jag tänker att med tiden kanske texterna växer.
Vi får se hur det blir.
Jag samlar hur som helst på kärnfulla citat. Jag samlar dom i ett par anteckningsböcker där jag fokuserar på pedagogiska idéer, tips, tankar. Mindre strukturerat än det jag tänker ska hamna på den här bloggen.
Igår kväll bläddrade jag en stund i ett gammalt nummer av Pedagogiska magasinet (4/2012). Där intervjuades den gamle läraren och folkbildaren Gösta Vestlund. Han var då 99 år gammal, nu alltså 100. Han hade många kloka tankar, för att inte tala om erfarenheter (han undervisade bland andra Olof Palme i Sigtuna). Ett väldigt litet citat bland de större, var något han sade om kaffedrickande. Han kallar kaffet för "demokratins fasta grund". Ta en stund och fundera på det... Visst har han nog rätt? Kaffet och det gemensamma fikat har nog en inte helt obetydlig del i den svenska demokratins och välfärdens framväxt. Sverige beskrivs ju ofta som en konsensuskultur. Och vad är en tydligare symbol för förhandlingar, överenskommelser och goda samtal om inte just kaffe?
Jag tänker inte fördjupa mig ytterligare i detta, utan nöjer mig med att ta till mig kaffet som en symbol för demokratin!
Just nu är jag dock mitt inne i småbarnsförälderns vardag. Det gör att jag inte har särskilt mycket tid till skrivande. Just nu ligger min son och sover och då passar jag på att få ner några rader. Men jag tänker att med tiden kanske texterna växer.
Vi får se hur det blir.
Jag samlar hur som helst på kärnfulla citat. Jag samlar dom i ett par anteckningsböcker där jag fokuserar på pedagogiska idéer, tips, tankar. Mindre strukturerat än det jag tänker ska hamna på den här bloggen.
Igår kväll bläddrade jag en stund i ett gammalt nummer av Pedagogiska magasinet (4/2012). Där intervjuades den gamle läraren och folkbildaren Gösta Vestlund. Han var då 99 år gammal, nu alltså 100. Han hade många kloka tankar, för att inte tala om erfarenheter (han undervisade bland andra Olof Palme i Sigtuna). Ett väldigt litet citat bland de större, var något han sade om kaffedrickande. Han kallar kaffet för "demokratins fasta grund". Ta en stund och fundera på det... Visst har han nog rätt? Kaffet och det gemensamma fikat har nog en inte helt obetydlig del i den svenska demokratins och välfärdens framväxt. Sverige beskrivs ju ofta som en konsensuskultur. Och vad är en tydligare symbol för förhandlingar, överenskommelser och goda samtal om inte just kaffe?
Jag tänker inte fördjupa mig ytterligare i detta, utan nöjer mig med att ta till mig kaffet som en symbol för demokratin!
fredag 15 november 2013
Stora sammanhang
Det blev inget med varken jobb eller lägenhet.
Den tjänst jag hade sökt visade sig vara i ett storarbetslag, det vill säga en i en barngrupp som på pappret är två avdelningar men som i praktiken är en, med dubbelt så många barn och dubbelt så många pedagoger som statistiken säger. Detta var inte vad jag var ute efter och det hade inte framgått i annonsen. Jag har själv jobbat i sådana organisationer i stort sett hela min tid efter examen 2009, och jag säger inte att det är enbart dåligt att arbeta så. Däremot är det inte vad jag är ute efter nu.
Det är intressant hur de stora arbetslagen dominerar i förskolan nu. När det byggs nya förskolor byggs de till och med efter idén att det är så man vill vara organiserad. Det som gör detta intressant är dels att det går emot alla ambitioner som uttrycks i den politiska debatten, och dels att det finns så mycket forskning som talar emot detta arbetssätt. I en tid där vi lägger ner så mycket tid och energi på det vi kallar kvalitetssäkring är det fascinerande att man tar så lätt på den forskning som förespråkar mindre sammanhang och färre relationer för barnen. Jag ser med spänning fram emot att läsa Skolverkets nya allmänna råd i saken, som just nu är i färd att formas. Det genomförs nu ett forskningsprojekt som ska stå för bakgrundsmaterialet. Det är Ingrid Pramling Samuelsson, Sonja Sheridan och Pia Williams vid Göteborgs universitet som håller i trådarna, så man kan nog vänta sig en gedigen och pålitlig studie. I senaste numret av Lärarförbundets tidskrift Pedagogiska magasinet (3/2013) finns en artikel att läsa om detta forskningsprojekt. Där hänvisar Williams till en norsk studie som visar att "en grupp med 9 barn ger 36 relationer, med 18 barn blir det 152 relationer. Och i en grupp med 40 barn blir det 780 relationer att förhålla sig till." Jag hoppas att många med mig kommer att läsa forskningsrapporten när den kommer ut, och sluta att ta så lätt på Skolverkets allmänna råd kring organisation av barngrupper och arbetslag.
När det gäller lägenheten var vi helt enkelt för långt ner i kön för att ha en riktig chans. Den goda nyheten är att jag just fick en kallelse till en annan visning om två veckor.
Den tjänst jag hade sökt visade sig vara i ett storarbetslag, det vill säga en i en barngrupp som på pappret är två avdelningar men som i praktiken är en, med dubbelt så många barn och dubbelt så många pedagoger som statistiken säger. Detta var inte vad jag var ute efter och det hade inte framgått i annonsen. Jag har själv jobbat i sådana organisationer i stort sett hela min tid efter examen 2009, och jag säger inte att det är enbart dåligt att arbeta så. Däremot är det inte vad jag är ute efter nu.
Det är intressant hur de stora arbetslagen dominerar i förskolan nu. När det byggs nya förskolor byggs de till och med efter idén att det är så man vill vara organiserad. Det som gör detta intressant är dels att det går emot alla ambitioner som uttrycks i den politiska debatten, och dels att det finns så mycket forskning som talar emot detta arbetssätt. I en tid där vi lägger ner så mycket tid och energi på det vi kallar kvalitetssäkring är det fascinerande att man tar så lätt på den forskning som förespråkar mindre sammanhang och färre relationer för barnen. Jag ser med spänning fram emot att läsa Skolverkets nya allmänna råd i saken, som just nu är i färd att formas. Det genomförs nu ett forskningsprojekt som ska stå för bakgrundsmaterialet. Det är Ingrid Pramling Samuelsson, Sonja Sheridan och Pia Williams vid Göteborgs universitet som håller i trådarna, så man kan nog vänta sig en gedigen och pålitlig studie. I senaste numret av Lärarförbundets tidskrift Pedagogiska magasinet (3/2013) finns en artikel att läsa om detta forskningsprojekt. Där hänvisar Williams till en norsk studie som visar att "en grupp med 9 barn ger 36 relationer, med 18 barn blir det 152 relationer. Och i en grupp med 40 barn blir det 780 relationer att förhålla sig till." Jag hoppas att många med mig kommer att läsa forskningsrapporten när den kommer ut, och sluta att ta så lätt på Skolverkets allmänna råd kring organisation av barngrupper och arbetslag.
När det gäller lägenheten var vi helt enkelt för långt ner i kön för att ha en riktig chans. Den goda nyheten är att jag just fick en kallelse till en annan visning om två veckor.
onsdag 13 november 2013
Tankar på nytt
Har en del tankar på nystarter i huvudet just nu.
I morgon ska jag dels på en anställningsintervju för en ny förskollärartjänst och dels på visning av en hyreslägenhet tillsammans med familjen. Både arbets- och bostadssituation är saker jag vill ändra på i livet just nu.
Vi bor trångt, fem personer i en 3:a på 72 kvm och behöver definitivt större med tiden barnen växer. Det funkar ett tag till, även om vår lägenhet ser ut som ett skrotupplag av alla saker som hopas. Men inom ett år känns det nästan nödvändigt att hitta något större.
Och vad gäller jobbet känner jag nästan en olust inför att återvända till min arbetsplats efter föräldraledigheten. Jag känner att jag tappat pedagogisk skärpa under min tid där, att konflikter hela tiden bubblar upp och att ledningen verkligen inte imponerar. Samtidigt känner jag pliktkänsla mot barn och kollegor och att jag kanske bör ge jobbet en chans till innan jag kastar in handduken. Ett år arbetade jag på den förskolan innan jag gick på föräldraledighet i april.
Jag får säkert anledning att skriva mer om båda dessa saker.
I morgon ska jag dels på en anställningsintervju för en ny förskollärartjänst och dels på visning av en hyreslägenhet tillsammans med familjen. Både arbets- och bostadssituation är saker jag vill ändra på i livet just nu.
Vi bor trångt, fem personer i en 3:a på 72 kvm och behöver definitivt större med tiden barnen växer. Det funkar ett tag till, även om vår lägenhet ser ut som ett skrotupplag av alla saker som hopas. Men inom ett år känns det nästan nödvändigt att hitta något större.
Och vad gäller jobbet känner jag nästan en olust inför att återvända till min arbetsplats efter föräldraledigheten. Jag känner att jag tappat pedagogisk skärpa under min tid där, att konflikter hela tiden bubblar upp och att ledningen verkligen inte imponerar. Samtidigt känner jag pliktkänsla mot barn och kollegor och att jag kanske bör ge jobbet en chans till innan jag kastar in handduken. Ett år arbetade jag på den förskolan innan jag gick på föräldraledighet i april.
Jag får säkert anledning att skriva mer om båda dessa saker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)